Det är tufft och oroande att vakna idag. Jag undrar varje dag hur mycket mer som ska förändras, hur många fler som ska insjukna och kanske till och med dö av det här viruset innan det är över. Jag önskar innerligt att var och en tar sitt ansvar som de möjliga smittspridare vi är. Att våra egna intressen får stå tillbaka för den stora massan. ”Jag gör vad fan jag vill” blev ett uttryck och en show med Katrin Sundberg. Men idag är det inte läge att hävda sin egen rätt utan nu ska vi göra som vi blir tillsagda och vara lojala mot våra medmänniskor. Vi ställer upp för att vårt land ska komma igenom den här krisen. Aldrig har lagspel varit viktigare.

Under den tid vi måste rätta oss in i leden, lära oss att umgås med oss själva och de närmsta, kan vi också hitta ljus och glädje. Kanske kan det vara en chans, skapad ur kaos, att hitta grunden vi ska stå på i framtiden. Jag hävdar att äkta lycka inte kommer genom yttre stimulans utan inifrån oss själva. Från våra egna tankar, känslor, idéer och drömmar. Vi får använda den här tiden i avskildhet för att utforska oss själva lite mer.

För många är det väldigt nytt och ovant att inte umgås med vänner och bekanta. Att inte kunna åka runt på de evenemang och aktiviteter man brukar. Det kan till och med vara så att vi identifierar oss med den vi är i andras ögon, vilket gör att frågan kommer: Vem är jag nu?

Vi är fria att göra många saker fortfarande. Vi ska bara undvika att umgås med andra, vara ute bland människor eller besöka de äldre. Visst kan det kännas ovant att följa direktiv från regeringen vad gäller privatlivet, men samtidigt är det livsviktigt att vi gör det. Det här är ingen övning, det är skarpt läge nu!

Den här tiden kommer kännas ovan för många men den är också en möjlighet att göra det där du funderat på men inte riktigt haft ro att göra innan. Det du aldrig fått tid att göra för alla andra åtaganden och människor som upptagit din tid. Det kan vara lärorikt att umgås med sig själv ett tag. Lära känna vem man är när man inte har sin grupptillhörighet. När den du är på jobbet inte längre dominerar dagen eller när när du inte längre kan fly från dig själv genom att vara sysselsatt hela tiden med annat. Det vi får nu är tid för oss själva. Vad vi gör av den tiden är upp till var och en.

För mig har livet kanske inte förändrats så dramatiskt som för andra eftersom jag redan arbetar hemifrån och bor avskilt. Jag har alltid trivts med gå här i min ensamhet och göra min egen grej. Den stora förändringen är att besöken som brukar dyka upp här inte längre gör det. Jag har bett dem låta bli att komma hit och många väljer att inte längre svänga in till sina vänner. För mig handlar det om att hålla mig frisk och att inte utsätta andra för smitta. Våra stick och virkkvällar är flyttade och i huset Solglänta är det bara jag och min son. Ingen av oss tar några risker utan vi lever ett stilla liv här ute. Trädgården är min arbetsplats under soliga dagar, naturen bjuder på många härliga promenader. Jag skapar, drömmer och är kreativ och livet rullar på som vanligt på många vis. Hittills har jag handlat på Willys under tider då så få som möjligt är där, men tanken har slagit mig att låta dem plocka ihop maten och hämta i boxen utanför. Nöden är uppfinningarnas moder sägs det och det stämmer väl. Många företag har fått vara kreativa och skapa nya sätt att leverera sina varor. Fler och fler erbjuder sina produkter och tjänster på ett sätt som inte ska riskera att vi sprider smittan. Jättebra!

Det är med oro och ovisshet jag och många med mig ser på det som händer nu, men man måste försöka finna det ljusa i tillvaron. Jag är idag än mer tacksam att jag valt min väg i livet med det enkla och opretentiösa här ute i avskildheten. Jag vill inte tänka på de som satt sig med utgifter och lån som inte klarar svårigheterna. Jag är också glad över att ha mitt paradis här i Solglänta där kreativitet och glädje kan fortsätta spira trots det som gror i vårt land. Jag har saker jag saknar idag men samtidigt känner jag att valet att vi isolerar oss här hemma är så självklart för allas bästa. Det innebär att jag inte får träffa mina älskade nära och kära. Jag kan inte åka och krama och pussa på mitt älskade barnbarn, vilket känns i farmorshjärtat. Men det är av orsaker som är större än min egen längtan och önskan just nu. Jag får acceptera det och jag gör det gärna även om det känns. Och under tiden vill jag försöka göra tillvaron lika ljus som i en tid utan en pandemi. För att fortsätta att välja det ljusa betyder inte att man är självisk eller ignorant inför det som sker. Det handlar om att ta sig igenom något utan att låta det ta över.

Det är en märklig känsla att sitta i solskenet på trappen och veta att en pandemi breder ut sig och skördar fler offer varje dag. Ett virus håller hela vår jord i sitt grepp och ingen kommer gå opåverkad ur det här. Samtidigt sitter jag här på trappen i Solglänta och hör fåglarna kvittra,ett bi kommer och landar på min hand och doftar på min hud. Fjärilarna har vaknat och fladdrar omkring innan de sätter sig en stund för att värma sig mot husfasaden. En pandemi har lamslagit hela världen och ändå värmer solen så skönt…

Var rädda om er där ute!

/Linnea