Jag tror att vi ofta går genom livet på cruise control. Vissa saker väljer vi, men egentligen glider vi med i väldigt mycket. Och i de små och stora valen behöver det också få vara så i perioder, för hur ser vi vad något blir om vi inte ger det tid att utvecklas. Men ibland är det bra att gripa in och medvetet göra ett val och styra om.

Cruise control sätts in på arbeten, på husrenoveringar och på relationer. Och visst, skulle vi försöka ha kontroll över allt skulle det naturligtvis bli övermäktigt. Men vi får välja bitar av våra liv där vi stannar upp och tar kontroll över situationen.

Så var det för mig då jag insåg att jag behövde stanna upp, omvärdera mitt liv och mitt jobb och förändra för att komma vidare. Beslutet att sluta som guldsmed hade nog grott undermedvetet en längre tid men den var vag. Mina axlar värkte, nacken värkte, och det dåliga samvetet över att inte vilja sätta sig i bänken och jobba var ständigt där.

En dag jag pratade med min yrkeskollega J och jag kläckte ur mig att ”Jag kanske skulle sälja hela skiten” och han svarar ”Ja, du har ju inte tyckt det var roligt på länge”. Det var egentligen bara den bekräftelsen jag behövde. Jag satte mig samma dag och räknade på vad jag kunde få in vid en försäljning, rådfrågade J om det och sen hjälpte han mig att lägga ut annonsen jag gjort på ett par forum för guld och silversmeder. Mindre än ett dygn senare tackade jag ja till en av de som skrivit och accepterat mitt pris. En ung kvinnlig smed, med en vision, en dröm och ett driv. En redan etablerad verksamhet som skulle utökas till en lantlig verkstad. Det kändes så rätt!

Om det var läskigt? Klart de var! De första dagarna packade jag och röjde massor och när jag var klar stod fem flyttkartonger innanför dörren i butiken. När den delen var gjord, dvs när allt var packat och klart, dök ett djupt vibrato upp i bröstkorgen. Det var som en stämgaffel vibrerade inne i bröstet på mig. Jag mådde lite illa, hade svårt att få orken att räcka, blev flåsig och gäspig. Jag somnade på kvällen bara för att vakna en timme senare och ligga vaken flera timmar innan jag till sist fick några timmar sömn på morgonkröken. Det tog några dagar innan jag började inse vad som hände. Att sälja min verkstad var större än att bara göra sig av med verktyg och inventarier, det var också att klä av sig en klädnad man haft under tjugo år. Vem skulle jag vara nu?

När jag förstod vad som hände med min kropp, och när jag pratat om det med en vän, upphörde vibratot. Det var min fysiska reaktion på den stora förändring som höll på att ske. Det undermedvetna ville tala om att det var lite läskigt ändå att släppa guldsmedsyrket. Den trygghet det var att veta hur man skulle skapa klirr i kassan och byta det mot något helt nytt och obeprövat. Något inombords ville bara att jag skulle förstå att det inte bara var att packa och lösa det praktiska, utan det finns en djupare del i att välja en ny väg i livet. När jag väl förstått och fått uttrycka det i ord, upphörde vibrationerna i bröstet. Illamåendet försvann, jag kände mig stark och pigg. Nätterna gav mig skön djup sömn och på dagarna har jag känt mig pigg.

Tänk hur det kan vara! Våra kroppar försöker hela tiden berätta saker för oss, saker våra tankar inte når. Jag är född med fixarmössa på huvudet, och ibland glömmer jag den känslomässiga delen i det praktiska. Då fick kroppen mig att förstå. Man kan inte förändra en så stor del av sitt liv och tro att packade lådor ska vara den enda processen. Det finns en känslomässig och psykologisk del i ett stort beslut också, och de lådorna behöver man också öppna, gå igenom och packa om för att det ska bli ordning i sinnet.

Nu målar jag om i mina två rum i milda varma toner. En del av mitt hem kommer bli mitt kreativa rum, avsatta för en ny sorts arbete. Möten kommer ske, intressanta platser kommer besökas. Drömmar, tankar och känslor kommer sättas på print i olika koncept. Det kommer vara genom tangentbordet jag jobbar, men även genom bild och form och jag ser fram emot att börja. Jag känner en glöd, ett driv. En önskan om att förmedla. Något som saknats länge.

Mina axlar och min nacke mår bättre. Kanske var det som min naprapat sa, att inre stress kan vara lika besvärligt att bära på som ett fysiskt arbete. Kanske släppte även något som tyngt mig inifrån då jag landade i beslutet om att sälja verksamheten som guldsmed? Vem vet.

Hela livet lär vi oss olika saker. Om vi vill. Det jag har lärt mig de sista veckorna är att ibland kan ett vägval som är rätt, ändå vara jobbigt att ta. Det är inte ”bara” att bryta med sitt yrke, eller med en relation, eller vad det än må gälla. Det kommer göra lite ont även om det är rätt, men om man inte är rädd för vibratot i bröstet, utan istället ger det en röst, så kommer man ut som en lyckligare människa på andra sidan. Processen kommer se olika ut för oss alla, den kommer ta olika lång tid för oss. Men att välja rätt väg i livet innebär alltid att komma ut med mer energi, mer glädje och en framgång som inte kan mätas i pengar.

Tack för mig denna vackra soliga höstmorgon!
Ha en fantastisk dag allihop!

Linnea