För snart tre år sedan fyllde jag femtio. Jag valde att fira det på en ö utanför Bergsjö och anlände dagen innan med en väninna.

På morgonen vaknade vi till ljudet av en motorbåt och när vi tittade ut över det spegelblanka vattnet visade det sig vara min familj som kom till oss, med en av mina yngre bröder på vattenskidor bakom båten! Varv på varv gjorde de runt den lilla stenkobben framför ön innan de till sist saktade in och min lillebror sakta sjönk ner till vattenytan flytande på en väst. Vilken start på födelsedagen!

Dagen fortsatte med brygghäng, badande och burksoppa med limpsmörgås till. Allt var så enkelt och avslappnat, precis som jag önskade mig. Jag hade tackat nej till firande, ville inte ha något kalas. Men med en flaska skumpa från min storebror med familj, och en glasstårta som min styvmor hade ordnat så blev det ändå lite kalas. Det blev tveklöst den bästa femtioårsdag jag kunnat önska mig!

När vi satt och solade på bryggan och pratade om att bli äldre, sa min styvmor till mig ”det blir bara bättre med åren”. Jag har tänkt många gånger på det sedan dess och jag måste hålla med. Man blir visare med åren och man omvärderar mycket man trott var sanningar tidigare. Förmågan att ändra sig då man inser att något inte är rätt ökar, och emellanåt önskar man att man har fel! Klokheten kommer med åren, och även lugnet inombords. Livet blir mer prestigelöst och mer ljuvt, och varje dag känns som om den är den bästa. Uppskattningen för livet och tiden vi har blir bara större för varje år man lever.

Jag och mannen jag lever med startade vår relation för nästan ett och halvt decennium sedan. Han har en gård alldeles i närheten och rörde sig här i skogen eftersom jaktmarken var här. Senare började jag köpa ved av honom, och vi fick en lite närmare kontakt. Vi var båda ganska övertygade om hur livet skulle se ut och hur vi ville ha det. Sedan föll det sig att han kom till Solglänta i ett ärende en dag och det var då våra liv vändes upp och ner. Vi blev sittande ute i trädgården sent på kvällen och han lånade min nystickade tröja. Våra fingrar hittade varandra och han flyttade sig intill mig på parksoffan i trädgården. Vi blev ett par från den dagen och har sedan dess fått revidera mycket av det vi intalat oss själva tidigare. Vi har vaknat intill varandra i snart ett år nu och upptäckt att det vi tidigare trott var olikheter istället var likheter och vi förundras hela tiden över hur det kan finnas ”en till som är som jag” för det är något ingen av oss upplevt innan. Han är drygt sextio, jag drygt femtio och det blir bara bättre, precis som min styvmor sa när jag fyllde femtio.

Under denna vår och sommar har vi lagt ner mycket energi för att göra Solglänta till vårt. Roger ville gräva undan all skogsmark som återstod för att göra större odlingar här. Nu gror det i den gamla skogsmarken och snart ska vi skörda vår första potatis. Vi bygger också ett torn, en ”njutsikt” som blir både njutbart och en fantastisk utsikt för oss. I botten blir det en stor bod med högt i tak, lagom både för att snickra och hänga vilt. Uppe ett utsiktstorn med en bekväm bäddsoffa, en grupp fotöljer och matplats. Kanske till och med lite sommarvatten framöver. I helgen sågade vi de sista panelbrädorna till baksidan, sen ska det laseras. ”Nu måste vi titta inuti” sa Roger till mig och drog in mig i boden. Där stod vi på sandbacken (för vi har inte lagt golv där än) och så tittar vi på de vackra tre meter höga brädväggarna vi själva sågat av hans skog. ”Det här har vi gjort tillsammans” säger han och kramar mig. ”Ja, det här är vårt” säger jag och kramar hårt tillbaka. Jag står här och tänker att i den här famnen, i det här tornhuset, vill jag alltid vara.

Jag hoppas att ni har en underbar sommar, att ni lever era drömmar, att ni vågar lite mer och att ni aldrig tappar hoppet. Livet ska vara som Njutsikten: Det ska rymma drömmar, visioner och mängder av kärlek! För allting blir bara bättre, det vet jag!

Varm sommarhälsning från mig till er!
/Linnea