Häromdagen hämtade jag ett litet köksbord jag hittat på annons. Det var ett litet vitt bord med en låda i mitten och två klaffar. Jag fick åka några mil för att hämta det och väl där möttes jag av en mor och dotter, med leenden som värmde långt in i själen. Visst är det så att vissa människor bara når ända in?!
Vi blev stående och prata i dörren en stund och mamman frågade om mig, vad jag gjorde. Som vanligt berättade jag lite om hur jag levde och bodde och vips var jag där igen. I den där situationen då den jag möter vill veta mer, blir fascinerad och tycker det låter underbart…
“Skriv om det här!” säger kvinnan… och på väg hem känner jag att det är precis vad jag ska börja göra. Dela med mig lite mer offentligt av det jag skapat, mina val i livet och de värdegrunder jag tycker livet ska förankras på!
Min hemsida kommer med jämna mellanrum uppdateras med lite inlägg av mer personlig karaktär, något jag inte gjort förr. Men samtidigt vävs jag som privat alltid ihop med mitt företagande. Min personlighet är en stor del av det jag gör, och de möten jag är med om så kanske är det inte fel att dela med sig lite mer av det man bär inombord? De val jag gjort i livet är inte för alla, men de är helt rätt för mig. Det liv jag lever och de värderingar jag har kanske inte är allas. Det jag berättar om är alltså bara mitt val. Mitt liv.
För tio år sedan hittade jag mitt drömhus. Jag visste inte att det var det då, men jag hade nog en aning. Den stod i en liten glänta mellan höga granar och talltoppar. Det var kanske inte så mycket det jag såg med ögonen som fick mig att slå till utan mer den vision jag fick när jag gick runt i den lilla stugan. Det har varit en tioårig resa och den lilla stugan blev under tiden Solglänta Lilla Gård.
Om man kan skriva en kärleksförklaring till ett hus och en plats så är det det jag försöker göra då jag berättar om min plats på jorden. Det är här jag hör hemma, här jag vill bo, så länge jag får gå på livets jord.
När jag köpte huset hade jag min egen verksamhet men jobbade också ett par dagar i veckan inne i stan. Jag minns så tydligt den första natten i huset. Jag hade ställt min stora säng intill fönstret i sovrummet och där låg jag och mina två hundar och katten och kurade skymning. Jag minns de mörka trädtopparna mot den mörkblå himlen och jag vet att jag kände mig så lycklig! Några dagar senare hade jag varit på mitt arbete i stan och rullade in i byn. Det första man ser när man passerar första kurvan i byn är de vidsträckta åkrarna som sträcker sig ända bort till Kilsbergen. De Blå Bergen kallas de och de är som ett hav i sina böljade former och olika toner av blått och grönt. Byn består av några få gårdar och hus, en liten lanthandel, kyrkan och så skolan.
“Nu är jag hemma, det här är MIN lilla by” minns jag att jag tänkte och hjärtat tog ett extra skutt i bröstet. Jag kände i hela kroppen att jag kom hem, en känsla man inte kan ta för given då man just flyttat till ett nytt ställe.
Första året i huset vara spartanskt. Jag eldade med ved för värme och duschade på en trall i skogen med en campingdusch vars vatten jag kokade på spisen. Jag hade inget avlopp så en hink under vasken skulle passas och tömmas. På höstkanten fick jag in vatten i badrummet, men där fanns inget ett avlopp än, så med slang ut genom det blivande badrumsfönstret (det var ju lyxigt värre när jag väl hade varmvattenberedare och duschblandare inkopplat) stod jag på trallen, med de första stora snöflingorna fallande omkring mig, och duschade i mörkret! Och det var underbart!
Jag har aldrig haft tanken att göra detta till något skinande nytt och modernt. Jag tycker om de enkla lösningarna och vill ha det så. Det är inte varje gång vedkorgen känns lätt och rolig, när snön eller regnet piskar en på kinderna, men värmen man får av kaminen går inte jämföras med någon luftvärmepump i världen.
Mina drömmar har aldrig handlat om att skaffa pengar eller prylar utan har alltid handlat om känsla. För lycka är inte saker eller tillgångar, det är en känsla. Därför är det för mig så självklart att min strävan i livet skulle vara att leva med rätt känsla i bröstet. Jag har valt bort det där lilla extra i ekonomin mot att “bara klara mig precis”. Jag sade upp mig från min fasta inkomst efter ett par år här och visst har det varit tufft att få pengarna att räcka. Men jag har heller inte behövt så mycket. Det jag får istället för pengarna, är tid. Tid och harmoni. Jag gör det jag vill med mina dagar och kan styra tiden som jag vill. De jobb jag gör planerar jag in när det passar mig, vädret eller omständigheterna och jag är väldigt noga med att välja bort det som stjäl min energi och tar från min harmoni.
Att finna själslig ro och harmoni i livet har alltid varit viktigt för mig. Min lilla gård i Kilsbergen har gett mig allt av den varan och jag är så lycklig att jag fann vägen hit. En liten snårig skogstomt med en enkel liten stuga utan vatten och avlopp blev starten på ett tioårigt byggprojekt för mig. Här har jag fått utnyttja alla mina kunskaper, skaffa mig fler längst vägen och jag har byggt en liten gårdsidyll med tre stugor och en fantastisk trädgård. Självklart har resan ibland varit svår och jobbig. Att själv behöva ta ansvar över allt, göra saker man inte är helt bekväm med eller saknar egentlig kunskap för kan vara nog så påfrestande. Men jag har haft min dröm, mitt mål, i sikte. Jag visste att jag inte ville leva i ett ekorrhjul. Jag ville vara skuldfri, egenförsörjande och bestämma över mitt eget liv. Och här är jag nu. Jag är fri, jag kan försörja mig på det jag skapat här och mitt arbete som guldsmed ger mig det extra jag behöver. Jag har skapat en plats som inte bara är ett hem utan också en verksamhet och ett sätt att försörja sig på. Och om jag kan dela med mig lite av det jag gjort, den erfarenhet jag fått, så gör jag det med glädje. Besökare kallar det ett litet paradis, en idyll, och det är precis vad det är. Mitt Solglänta.
Jag ska berätta mer… en annan dag. Tills vidare önskar jag er en trevlig stund med att titta runt på hemsidan!
Följ er dröm! 🙂
Varmaste hälsningar,
Linnea Eriksdotter Ekencrona
Följ mig här:
