Det är tidig morgon och jag har tagit kaffekoppen med mig till sängen, Jag sover i soffan min gammelfarfar snickrade för ungefär hundra år sedan. Här bullar jag upp med stora kuddar innanför sänghimlen av lintyg som ramar in huvudgaveln och kryper ner under täcket. Thellus, min lilla hund, ligger på sin filt och vill inte vakna. Han sover gärna till klockan nio eller tio om han själv får välja.

I lilla kammaren intill mitt sovrum har jag dragit upp rullgardinen och från sängen ser jag ut över skogsmarken och berget intill. Solen ligger lågt och färgar hela bergskanten varmt guldgul. Det är så vackert och jag inser att efter tio år känner jag mig fortfarande lika lyckligt lottad var dag jag vaknar här i Solglänta och ser ut över skogen och bergskammen som leder till Falkabergets ”Stora Utsiken” här intill.

När jag köpte mitt hus var det många som lyfte på ögonbrynen. Det var en tät och snårig skogstomt med en liten västkuststuga på. Inget vatten och inget avlopp, norr om Örebro där jag mellanlandat efter en husförsäljning i Södermanland. Det var egentligen inte vad jag tittat efter på hemnet men ändå… Något fick mig att åka hit och se på det. Jag minns att jag stod här i det lilla köket med förra ägaren och sa ”Det här kommer bli bra för mig, jag vill köpa det”. Det första de sa var att de inte tänkte pruta, men jag hade heller ingen avsikt att pruta på det redan låga priset. ”Men jag vill att vi tar i hand på det” sa jag och tveksamt tog de i hand på köpet medan de lite roat tittade på varandra. De måste ha tänkt att flickan var galen, just i det ögonblicket. För dem var stugan en enkel semesterbostad, men jag såg ju något annat. Ett permanent hem, trädgårdsland med potatisodlingar, och de båda säljarna log åt min entusiasm.

Några dagar senare skrev vi papper på mäklarens kontor och redde upp det finansiella. Det var en varm dag i juli och jag minns hur jag lite kaxigt parkerade min motorcykel med det extremt höga styret mitt på torget utanför mäklaren. Där stod den, triumferande, med fransarna vajande i vinden som om den deklarerade: Jag kom, jag såg, jag segrade! Det var bara en liten stuga jag köpte och en bit mark, men för mig var det en stor dag. Jag följde mitt hjärta, förverkligade drömmen jag haft sen barnsben. En liten stuga på landet där jag skulle få sätta min egen prägel. NU hade jag hittat hem!

Vi har alla olika drömmar i livet. En del drömmer stort och andra smått, men för mig var den lilla drömmen det stora i livet. Eller kanske var den stora drömmen i livet det lilla? Hur man än väljer att se det har jag sedan barnsben byggt mina egna små krypin. Det började under skrivbordet i flickrummet, och fortsatte till vinden över det gamla garaget. Sen blev det otaliga kojor i skogen och rummet under snedtak dit man fick åla sig in. Jag har alltid älskat den lilla vrån. Min dröm har aldrig handlat om stora lyxvillor och vräkiga bilar eller prylar, utan det har handlat om det själsliga. Hur vill jag leva, vad vill jag syssla med. Att få bo i naturen, i det fria… Men hur skulle jag komma dit?

Jag sitter inte på sanningen för alla människors lycka för den ser så olika ut för oss alla. Men jag har förverkligat min egen dröm och det är den berättelsen jag delar med mig av. Om något jag skriver kan ge inspiration till en annan människa så har mitt skivande uppfyllt sin mening.

Under tio år som jag ägt min fastighet har jag kämpat för en tillvaro där jag skulle vara fri. Fri att leva och göra det jag mår bra av. Att slippa stress och allt det drar med sig. Mitt mål var att leva i en lugnare takt, få mer tid för livet. Njuta av naturen och skapandets olika former. Jag vill odla min egen mat och samla det jag kan i naturen. Självförsörjning är kanske starkt uttryckt men i den mån som går vill jag producera min egen mat. Det finns så mycket i naturen som skänks till oss varje år, om vi bara tar emot det. Bär, svamp och frukt, för att inte tala om det vi själva kan så och skörda. Det här är ett liv som tar tid och engagemang. Att åka iväg varje dag till ett arbete och sen få en utbetalning en gång i månaden är på många vis enklare. Du arbetar och sen har du din fritid och dina pengar. Att vara sin egen och leva minimalistiskt är också ett arbete. Man ska inte tro att det passar någon som är vare sig bekväm eller lat. Det kräver mycket driv och övertygelse, och det tar egentligen aldrig slut. Men jag har alltid möjlighet att anpassa mina dagar efter väder och vind, efter mina egna behov. Min inre klocka. Jag kan helt enkelt lyssna på min kropp och själ i en helt annat utsträckning än om man har ett jobb som man måste inställa sig till.

Det finns säkert många vägar till den frihet jag berättar om. Min gick via mindre utgifter. Att minimera mina behov och ställa frågan: ”behöver jag verkligen det här”? Vi människor har så enkel tillvänjning till saker och pengar. Men om man börjar ifrågasätta allt som tycks vara självklart att äga eller använda sig av, inser man att man klarar sig med mycket mindre, mycket enklare. Lika lätt som vi blir lata och vänjer oss vid bekvämligheter, lika enkelt är det faktiskt att vänja sig av med dem om bara kan motivera sig att göra det. För mig har det här livet varit min motivation. Jag var villig att ge upp mycket, för att få leva som jag önskade. Där ligger förmodligen svaret på om du också skulle lyckas med något du vill genomföra. Är du villig att ge upp en del saker, för att få något annat? Eller har du svårt att släppa taget och egentligen vill ha allt?

Det första jag bestämde mig för då jag köpte huset var att inte lägga upp ett lån på trettio år utan på tio år. Detta var inget banken rekommenderade, för det fanns ”ingen anledning” att betala av så snabbt. Men jag ville vara skuldfri på tio år. Under den tiden skulle jag jobba så hårt jag bara kunde för att nå mitt mål. Att arbeta själv, göra det mesta på egen hand, var en förutsättning. Under dessa år har det också blivit väldigt viktigt för mig att se min insats i form av arbete som en ekonomisk insats i mitt hem. Att inte tillåta andra att säga ”här går du och pysslar och har det bra”, när jag faktiskt gjorde flera mans jobb varje lång dag jag slet här. Det har jag min firmas revisor att tacka för, som i ett samtal sa till mig ”värdera din tid du lägger ner”. Allt vi genererar mäts i pengar idag och att inte gå till jobbet kan ibland likställas med att man inget gör. Eller kanske att man bara går runt och har det bra, då man i själva verket gör ett jättejobb! Nej, vi behöver omvärdera definitionen av värde, när det gäller de olika insatser man gör. Det är inte pengar som ska avgöra din arbetsinsats, utan tid och resultat.

Min plan var från början att bli skuldfri och leva enbart på mitt hantverk, men efter några år här dök en ny idé upp då jag en dag satt och såg mig omkring i min butik. Varför inte bygga om min butik och verkstad till uthyrningsbostad? Det som talade emot detta var att jag är en ensamvarg och tycker om avskildheten, ensamheten. Men fördelarna var fler i form av trygghet och grund att stå på. Den första uthyrningsbostaden byggdes i ”Grindstugan”.

Under tiden byggde jag ytterligare en stuga, ”Drängstugan”, som först fick tjäna butik och verkstad, men var förberedd för att få ett kök och badrum. Ett år senare var även denna stuga uthyrd som bostad. Detta innebär att jag idag har de löpande utgifterna betalda, samt får en slant över varje månad att handla det nödvändigaste för. Uthyrningen är skattefri idag då den inte överskrider det belopp man får ta in på privat uthyrning exklusive driftkostnader vilket innebär att jag fått en trygg grund att stå på och kan ge livet och skapandet all min tid. Det här är bara ytterligare ett tillfälle då jag fick fråga mig själv: ”vad är du villig att ge upp för att få något annat”? Jag gav upp avskildheten här ute i skogen, mot att få en trygghet. Och med rätt hyresgäster så blir inte privatlivet stört!

Nu har jag än en gång gett er mina tankar och filosofier om hur just mitt liv blev det jag önskade.
Nu ska jag gå upp och klä mig varmt och gå ut på en lång frisk promenad. Solen lyser från en knallblå himmel och alla löv är gula och röda. Det går inte att se sig mätt!

Ha en fantastisk dag, en fantastisk tid, tills vi hörs igen!

Kram Linnea